År 2014 födde jag mitt första barn. Jag visste nästan ingenting om barnafödande. Det jag visste var att det växte en liten människa i min mage och att den efter cirka nio månader skulle komma ut på något sätt. Och det gör ont när den kommer ut. Jag hade aldrig varit med på någon annans förlossning, aldrig sett en riktig förlossning på film, aldrig riktigt pratat med någon om deras upplevelse av att föda barn. Folk föder barn liksom, mer än så är det väl inte med det?

Eller?

Spola fram till tre dagar efter beräknat födelsedatum. Jag ligger i en sjukhussäng i fosterställning och skriker efter smärtstillande samtidigt som jag undrar varför i hela friden jag skulle ha ett barn. Om det gör så här ont vill jag inte mer. Men tack och lov hjälpte epiduralen och jag kunde föda min son några timmar senare utan några problem eller komplikationer. Jag var nöjd och glad.

När jag sedan blev gravid igen två år senare började jag aktivt söka efter information om förlossningar. Jag lyssnade på poddar, gick med i diverse facebook-grupper och läste böcker. Jag insåg att det faktiskt går att ha en helt annan upplevelse av en förlossning. Med denna nya kunskap och insikt började jag fundera på hur min första förlossning egentligen var. Kunde den varit annorlunda? Bättre? Mindre ont? Jag insåg att jag och min sambo lämnades ensamma på rummet och att vi inte fick någon som helst hjälp med att hantera smärtan. Jag spände mig och fick mer ont än vad jag egentligen behövde ha. Tänk om barnmorskan haft tid eller tagit sig tid att berätta för mig att jag skulle slappna av i värkarna, inte motarbeta dem genom att spänna mig. Tänka positivt. En hand på min rygg. Närvaro av någon som vet vad som händer, för vi hade ingen jävla aning.

Spola fram till min andra förlossning, sex dagar efter beräknad födsel. Jag sitter i badkaret på förlossningen och andas mig genom värkarna. Är avslappnad och lugn. Öppnar mig 6 cm på 1,5 timmar. Föder mitt barn helt utan smärtlindring. Ger honom en bra start i livet genom att se till att låta navelsträngen sluta pulsera helt innan den klipps av, så att det blod som tillhör honom hinner flyttas från moderkaka till hans kropp. Lägger honom på mitt bröst och känner mig som en superhjälte. Det finns inget jag inte kan göra just nu.

Knappt ett år senare är jag gravid igen. Överrumplad av tanken att jag ska föda snart igen börjar jag så smått söka information om hemförlossningar. Inser snabbt att mitt landsting inte erbjuder detta alternativ. Vill jag föda hemma måste jag anlita barnmorskor och betala det själv (15-25 tusen). Det har vi inte råd med. Jag bestämmer mig istället för att få till en förlossning på sjukhus som är så lik en hemförlossning som möjligt. Läser, läser, läser allt jag kan om detta. Förbereder mig mentalt.

Spola fram till en dag efter beräknad födsel. Jag sitter på en förlossningspall på sjukhuset lutandes mot min sambo. Jag är trygg, lugn, avslappnad och stark. Jag kan det här. Jag föder min son på mitt sätt. Jag känner hur han sakta flyttar sig nedåt, hur krystvärkarna blir mer och mer intensiva. När huvudet tittar fram känner jag på det. Klistrigt hår. Varmt och mjukt. Sedan kommer hela huvudet ut och han ligger med ansiktet uppåt, vänt mot mig i vidöppen hjässbjudning. Jag andas ut, tittar på honom och känner mig helt euforisk. Sedan föds han och jag håller honom länge vid mitt bröst. Jag är världens starkaste människa just nu.

Jag vill att alla ska kunna känna sig så stark.

Jag vill att alla ska ges möjligheten att föda på sitt sätt. På det sätt som gör att de känner sig trygga.

Jag vill att personalen på förlossningen ges mer tid och resurser så att de kan hjälpa de födande på bästa möjliga sätt.

Jag vill att vi pratar mer om hur det är att föda barn. Jag vill att vi tittar på bilder och filmer av förlossningar. Jag vill att det normaliseras. Det är inte äckligt, konstigt, fult eller obehagligt. Det är livets början. Det är underbart!

Inskickat av Emilia Granelli