Jag fick mitt barn i juni 2017. Hade en underbar barnmorska som passade mig och mina behov jättebra under hela graviditeten. Hon såg mig och stöttade upp när jag tvingades sjukskriva mig pga.relaterade besvär och fångade upp funderingar och frågor. Hon fick mig att känna mig sedd, valid och omhändertagen. Jag gick över tiden en vecka. Då hade hon slutat, jag gick med tre falska värkomgångar och hade ingen trygg att fråga. Det gick ändå men jag var trött.
Väl på förlossningen hade jag ett fantastiskt team, både barnmorskan och undersköterskan var fullpoängare i min bok och tillsammans gjorde vi min förlossningsupplevelse till något tryggt, fint och bra. Allt såg ut att ha gått bra och jag blev ihopsydd efter bästa förmåga.
Men eftervården, möjligheten att ställa frågor till en mödravård när en landat hemma med bebis, är under all kritik. Ja, nejmen att stygnen kliar, sticks, svider och tar längre tid än avslaget på att ge med sig, det är normalt. Att en måste aktivt hjälpa till och hålla emot i mellangården för att kunna bajsa. Det är normalt. Att det känns som att upphängningen av dina nedersta sektioner av tarmen lossnat från väggen, det är inget vi har en diagnoskod för så det är inget vi rättar till.
Nej, det är INTE normalt. Det är måhända vanligt, men inget en ska förväntas stå ut med. ETT återbesök till mvc som inte ens är påkallat från vårdens sida, efter att kroppen har genomgått den största “naturliga” påfrestningen som går bordar inte direkt för den lättaste övergången till att bli förälder.
Mer stöd, mer trygghet, mer tro på individen och dennes självkännedom, mer tid, mer omvårdnad, mer flexibilitet, mer kvinna till kvinna. Mindre “det är ett sjukdomstillstånd” “det är normalt och du får vänja dig” “det är såhär man föder barn, punkt”
Varje barnafödande har rätt till sin egen förlossning, sin egen upplevelse, sin egen trygghet.
Inskickat av Ida Torung