Som många med mig väntade jag barn med beräknat förlossningsdatum under semesterperioden 2017. Stämningen på förlossningsberedande kursen i maj var, ja vad ska man säga, spänd. Inte på ett förväntansfullt sätt, utan på ett oroligt och lite stressat sätt. En viss mån av oro inför en förlossning får en nog räkna med, men det hängde så mycket mer än så i luften.
Vi drog från stan. Valde att spendera sommaren långt från förlossningsstressen. Jag intalar mig att det mest var för att få en härlig sommar vid havet, men det kan också ha funnits en underliggande oro om att inte vilja föda mitt första barn i någon skrubb, i händerna på sönderstressad sommarpersonal.
Det visade sig att jag fick den bästa av vård. Jag gick max antal dagar över tiden och blev igångsatt. Jag hade en hyfsat lång förlossning, långt ifrån fri från komplikationer. Visst, rummet var så där sjukhus-gult. Och sängen var lite trasig, så när jag skulle krysta fick ena barnmorskan hålla i benstödet för egen styrka. Men jag kände mig trygg och omhändertagen under hela resan. För min resa var bara just dom dagarna, där och då. Därför tänker jag mycket på personalen. Som är där alla dagar. Inte bara när det finns tid, tillgängliga händer och sängar. Som springer mellan rum, inte fullt ut mäktar med alla patienter, inte kommer hem till sin familj i tid. Vecka ut, och vecka in.
Jag vill se en mänskligare förlossningsvård. Där det finns utrymme för förväntan inför förlossningen. Där blivande föräldrar kan ägna sig åt att fundera på barnens namn snarare än hur man förebygger förlossningsskador. Där man inte vill dra från stan. Där personalen hinner sitta ned en stund, ta en kopp kaffe emellan åt och gå hem med gott samvete när passet slutar.
Inskickat av Linda