Vattnet gick och värkarna drog igång i vecka 32. Fick sprutor för att stoppa förloppet och fick höra att jag skulle bli inlagd tills det att han kom. Ett dygn i stockholm, sen flyttad med ambulans till annan ort 20 mil bort pga platsbrist. ”Kommer han nu så kommer vi låta honom” sa dom där. Stoppades ändå tre gånger till utan att jag hade någonting att säga till om. Denna frustration, ovisshet och rädsla så många mil hemifrån tryggheten. Efter att ha haft värkar och varit öppen i 10 dagar gick det inte att stoppa längre. Men det krävdes att jag svimmade av smärta innan det togs på allvar att det faktiskt var på gång. Första barnet, och även sista på grund av psykiskt nedbruten.
Inskickat av N