För snart 4 år sedan startade min förlossning med vattenavgång. 2 dygn går utan att värkarbetet har startat tillräckligt. Får tid till förlossningen där det märks att det är mycket att göra. Personalen är ändå glada och trevliga. Jag undersöks och får hjälp med min förstoppning med lavemang, något jag i efterhand förstod kunde hjälpa igång förlossningen. Jag informerar om att mina värkar är kraftiga trots att de är oregelbundna. Detta viftas bort flera gånger. Läkaren informerar om att jag ska få läkemedel för att starta förlossningen. När jag försöker få mer information för att jag känner mig tveksam till metoden får jag bara till svar att det är så det går till! Utan att hen sätter sig ner och svarar på några frågor. Detta sker direkt efter lavemanget som kan hjälpa till att starta processen… Jag tar läkemedlet och inte ens 20min senare är jag i brinnande förlossningsarbete, med endast korta pauser mellan värkarna. Jag öppnar mig 6cm på 1,5 timme, tid som går utan någon större närvaro av personal och liggande på rygg i sängen. Jag som önskade en aktiv förlossning och framfödande i upprätt ställning. Något som ingen hunnit ta reda på. Hela förloppet tar mindre än 4,5 timme och slutar med att jag forcerat föder fram mitt barn för att de börjar bli oroliga för syrebrist. Detta var min första förlossning.
Det jag saknade när mitt första barn föddes va personal med tid för mig, tid att lyssna på mina tvivel, frågor och önskningar, någon som fanns där när det va så intensivt att jag inte kunde prata och berätta vad jag behövde, någon som såg mig och min man som inte hade en chans att veta vad som behövdes. Jag saknade en barnmorska vid min sida…
Det tog mig 2 år att bearbeta det psykiska trauma som uppstod av bristande stöd och en alldeles för snabb förlossning! Tack och lov mådde mitt barn bra!
Inskickat av Anna-Karin