Födde mitt första barn vaginalt. I öppningsskedet så gick allt bra och jag känner att jag blev bra omhändertagen och lyssnad på.
Under krystningsarbetet på en h får jag en otrolig smärta i vä sida av magen och jag skriker hela tiden i panik: “Hjälp mig, jag dör, jag orkar inte mer!” på repeat. Under den här tiden pratar bm till min sambo att det “går jättebra”. Själv ligger jag i dödsångest och vet inte vart jag ska ta vägen. Jag ville att någon skulle skjuta mig i huvudet så jag slapp smärtan.
När barnet kommer ligger handen vid kinden och min bm säger åt mig att jag inte får krysta. Min kropp trycker på ändå då jag inte fick några instruktioner i hur jag skulle göra. Barnet kommer ut efter en krystning och bm låter det ske, håller inte emot.
Det slutar med en grad 4-bristning sfinkterruptur.
Jag blir sydd på op.
För en folder om vad jag råkat ut för av en ssk som knappt vågade titta på mig.
Några dagar senare får jag en infektion i underlivet. Någon dag efter det kommer avföring ut ur slidan. Gynakuten ser och känner inget och avfärdar vad jag säger.
Mår nu RIKTIGT dåligt psykiskt och fysiskt..
Åker till gynakuten igen med familjemedlemmar och tvingar dem att undersöka under narkos.
Det visade en rektovaginal fistelgång. De satte två trådar som dränage men ingen kommer in och berättar vad de gjort förens dagen efter, efter att en tråd redan fallit av efter toalettbesök.
Jag har aldrig känt mig mindre betydelsefull i mitt liv. Ingen verkade bry sig om mig på sjukhuset from krystningsskedet.
Ett år efter fl söker jag vård på ett annat sjukhus då jag fortfarande bajsade på mig varje dag. Där gjordes 3D-ultraljud (det gjorde inte första sjukhuset) som visade att mina muskler som gått av ej blivit ihopsydda. Jag hade alltså inga muskler på ena halvan av sfinktern. Blev opererad efter två månader och är idag i stort sett helt återställd! Jag har fått mitt liv tillbaka. Förlossningsdepressionen försvann och jag kände mig sedd igen.
Vad jag hade velat vid fl:
– Guidning i hur jag skulle hantera min smärta bättre under krystningsfasen, tex flåsa.
– Att bm skulle hålla emot när jag inte kunde låta bli att krysta
– Bättre info ang min skada. Att det inte är en pinsam angelägenhet att prata om det, då det påverkade hela livet
– Att sjukhuset lyssnar när vi säger att något är fel, istället för att skicka hem oss utan hjälp
– Att alla sjukhus har kompetensen att se skador med hjälp av 3D-ultraljud
– Erbjudande om psykologiskt stöd (saknades helt) spec när jag sa att jag behövde det
– Remiss till sjukgymnast specialiserad på dessa skador
Inskickat av Linda