Jag har fött tre barn men rädslan har inte avtagit för att jag har redan gjort det. När jag födde mitt första barn valde jag att vara med i en medicinsk studie under den sista delen av graviditeten bara för att jag visste att det då ingick att jag skulle få mer noggrann vård. Jag fick sprutor i magen varje dag under de sista tre veckorna och det var verkligen inte roligt. hemskt jobbigt också att ta sig till sjukhuset varje dag. Men jag fick regelbundna kontroller och jag visste att de gjorde sitt yttersta eftersom jag skulle observeras ända fram till att förlossningen var över. Jag fick också komma in till sjukhus tidigare än om jag som förstföderska skulle behöva vänta tills det var 3 minuter mellan värkarna. Det var uttryckligen så att jag skulle vara på förlossningsavdelningen innan själva förlossningsarbetet hade kommit igång och detta i sig kändes väldigt tryggt. Jag prioriterades på förlossningsavdelningen vilket i sig kändes lite märkligt men samtidigt gjorde mej trygg. Att det medicinska testet var ett blindtest för att se om en substans skyndade på värkarbetet gjorde mej heller ingenting. Däremot förstod jag efteråt att den snabba och “onormala” förlossningen gjorde att jag fick en mer plågsam förlossning samt att jag fick mer förlossningsskador – eftersom jag fick verksam substans och värkarna blev betydligt starkare än normalt (och eftersom förlossningspersonalen inte heller visste om jag hade fått verksam substans kunde de heller inte riktigt parera detta.
Förlossningspersonalen var superb, men narkosöverläkaren som tillkallades var oerhört nonchalant och otrevlig. Mitt i en värk rycktes lustgasmasken bort för att jag lugnt och redigt skulle förklara för honom hur mina ryggproblem yttrade sig. Trots att jag uttryckligen hade bett om ryggmärgsbedövning och hade fått ett läkarintyg om detta, bestämde den tillkallade läkaren med ett otrevligt flin att jag inte skulle få det.
Bemötandet av narkosläkaren i mitt ytterst sårbara tillstånd och att jag fick en oerhört smärtsam förlossning och förlossningsskador gjorde att jag var väldigt rädd att behöva föda igen. Jag var mycket mer orolig och rädd inför förlossning nummer två än inför min första förlossning, trots att jag fick så pass mycket stöd och hjälp på förlossningsavdelningen. Som tur var hade jag större tur med förlossningen efter. Annars hade jag nog inte skaffat barn nummer tre.
Inskickat av Lina