Så länge jag kan minnas har jag haft frågor, funderingar och fantasier om hur det skulle vara att föda ett barn. Gör det ont? Hur ont? Hur lång tid tar det? Vad betyder det att spricka? Hur känns det efteråt? Älskar man sitt barn direkt? Hur vet jag ifall jag kommer vara en bra förälder? Aldrig trodde jag att den största, och mest trängande frågan en dag skulle vara ”kommer jag ens få plats på BB?” Nio månader av stark oro, ibland ren ångest inför första mötet med mitt barn. Samtal med barnmorskor och anhöriga som alla försökte avstyra panikkänslorna genom att säga saker i stil med ”det kommer gå bra, kvinnor har ju fött barn i alla tider”. Ja, men kvinnor och barn har i alla tider (även idag) dött av detta med. Det som hade kunnat vara en tid där jag såg fram emot och längtade efter att få träffa min unge blev en enda lång pina. Jag försökte kontrollera det lilla som gick. Min sambo åkte runt med bilen och klockade hur lång tid det tog att åka till olika mottagningar. Jag läste andra kvinnors berättelser i hopp om att finna tröst, men såg istället att alla var lika skräckslagna. Jag läste på om statistik för förlossningsskador, antecknade vilka metoder som används i mer framgångsrika länder (dvs länder med färre skador). Mitt förlossningsbrev såg ut som en akademisk uppsats där jag mästrade barnmorskorna i hur de skulle ta emot min bebis. Allt för att skapa en slags känsla av trygghet.
Min första förlossning gick ändå bra. Vi fick plats och barnet kom ut. Jag började bli en sådan som lugnande gravida i min omgivning, tills dess att en nära vän upplevde en förlossning där förloppet skyndades på av stressad personal som behövde skapa plats för fler födande. På med dropp som skyndar på värkarbetet, hets och barnmorskor som sprang in och ut. Min väns kropp tvingades öppna sig alldeles för snabbt, den hann inte med och bäckenet skadades. Efter att barnet kommit ut rullades hon iväg, blodig och svettig och helt oförmögen att resa sig upp. Låg så i minst två dagar, oduschad och orörlig innan någon var vänlig nog att åtminstone tvätta av henne. Det tog henne många månader att bli någorlunda återställd fysiskt. Ännu längre tid att orka prata med sjukhuset där hon förlöst sitt barn. Det blev ett trauma.
Min andra förlossning gick bra, förutom när jag skulle krysta ut barnet. Barnmorskan och sköterskan stod redo, min kropp tryckte på med otrolig kraft när bm plötsligt skriker ”nejnej jag måste springa, kommer snart”. När detta skedde var jag redan helt utmattad av sömnbrist och smärtor och kände bara en sak: barnet måste ut NU. Att bli lämnad mitt i en krystvärk är inget emot att få seriösa skador på sin kropp och lämnas i sitt blod i flera dygn, men ändå. Skräcken och hopplösheten jag kände där och då kommer jag aldrig att glömma.
Och hallå, kan vi prata eftervård? Min vän hade behövt hjälp från sjukgymnast. Jag hade behövt hjälp med min förlossningsdepression. Men efteråt ska man bara vara glad och tacksam för att barnet mår bra och mamman fortfarande lever. Jag tycker vi kan ställa högre krav än så.
Inskickat av Jessica Eriksson