Jag födde min son i Linköping 2014 och detta är min berättelse. Ber om ursäkt redan nu för att den är lång. Hoppas ni orkar läsa igenom den.
Jag hade en lätt graviditet och mådde bra hela vägen. Var inte speciellt oroad kring förlossningen utan kände att jag litade på vården och att det skulle gå bra.
Värkarna började vid 5 på morgonen 7 dagar efter BF. Var ganska regelbundna under dagen, men inte så intensiva så jag grejade på hemma och städade och fixade. Runt 16 tiden på eftermiddagen började de blir mer intensiva och vi åkte in till förlossningen vid 01 på natten. Jag fick då lite smärtstillande och skulle försöka sova, men det gick inte. Var bara öppen 1,5 cm men barnmorskan såg på mig att det var jobbigt och efter en timme hade jag öppnat mig till 2 cm, vilket hon tolkade som ett tecken på att det gick framåt och jag fick då stanna kvar. Vid 7 bad jag om epidural, vilken sattes vid 9.15-tiden på grund av skiftbyte. EDAn sattes snett så så fort de satte det värkstimulerande droppet så kändes det som att jag skulle gå sönder inifrån. Jag hade inte alls kontroll på situationen och fick panik. Detta stöttades endast upp av att BM kom in till mig ca en gång i timmen och sa att jag andades bra. Hon hade en annan förlossning samtidigt som var i ett mer framskridet stadium så hon hade inte tid att vara inne hos mig. Tillslut fick jag och sambon henne att förstå att det inte riktigt var som det skulle med EDAn och tillslut det kom en läkare och satte en ny. Den tog bättre, men också snett så jag blev bara bedövad på ena sidan. I detta läget hade jag haft värkar i över 30h och vara bara öppen 5 cm, vilket gjorde att det kändes väldigt hopplöst. Jag trodde verkligen inte att jag skulle klara det. Hade ingen energi kvar och var enormt smärtpåverkad, men hade ingen vårdpersonal alls som tog han om mig på det sättet som jag behövde och bad om. BM kom fortfarande bara in korta stunder och skyndade ut igen (när hon gick av sitt skift så bad hon om ursäkt för att hon inte hade varit hos mig mer).
Som tur väl var så tog andra EDAn lite bättre så de sista 5 cm gick ganska snabbt eftersom jag äntligen kunde slappna av lite. Värkarna gíck sedan snabbt över till krystvärkar och vid denna tiden så bytte BM skift och jag fick en ny BM. För att göra historien lite kortare så hände det inte så mycket när jag krystade. Fanns ingen energi kvar varken i mig eller livmodern. Efter ca 1,5 timme med test av i princip alla förlossningsställningar som finns samt externt tryck genom att en BM låg på min mage och tryckte allt vad hon kunde så slutade förlossningen efter 36h med sugklocka. Sonen mådde bra (vilket han som tur väl gjord under hela förlossningen) men jag var helt traumatiserad. På grund av en omfattande förlossningsskada kom jag upp på op för att sys. Min sambo fick veta att det skulle ta ca 1-2h. Jag var borta i 5h på grund av svårigheter att sätta spinalbedövning samt att det kom in ett akutfall. Ingen meddelande min sambo om detta, så han satt själv med vår nyfödda son i famnen, i ett mörkt rum på BB utan att någon en endaste gång kom in och frågade hur det var eller om han behövde hjälp med något. Han var lika chockad som jag så han kom sig inte för att ringa på klockan.

Operationen gick bra och jag är idag relativt återställd fysiskt. Mentalt är det helt annorlunda. Jag får snudd på panikångest så fort jag får lite mensvärk då det påminner om värkarna. Amningen funkade inte alls för mig, vilket i efterhand inte är så konstigt. Det tog mig över 3 månader att börja knyta an till mitt barn. På efterkontroller fick jag inget gehör eller någon som plockade upp hur jag faktiskt mådde. De tyckte bara att jag hade dåligt knip (vilket inte är så konstigt när man fått i princip alla muskelfästen avslitna 6 veckor tidigare) och enda rådet de hade var att knipa mer och bättre. Jag sökte vård på grund av min skada som jag hade mycket besvär av och fick då höra “Ja men du har ju fött barn” och “Vad trodde du skulle hända?” och “Det är klart att man inte blir helt återställd som man var innan”. – Nej det förstår jag också men ett år efter förlossningen var jag fortfarande inte tillnärmelsevis återställd till någon form av funktionellt underliv. Då hade jag sökt vård hos kvinnohälsan men inte fått hjälp. Jag försökte på vårdcentralen men de befattar sig inte med gyn-besvär. Tillslut ringde jag 1177 och grät i telefonen på grund av all ångest kring att ingen kunde hjälpa mig och att det inte blev bättre med smärtorna eller läkningen, och de berättade då att jag kunde ringa till gyn på sjukhuset själv. När jag ringde dit blev jag lyssnad på för första gången och jag fick ett underbart mottagande. Som jag skrev tidigare är jag idag relativt återställd fysiskt (som man kan förvänta sig efter att ha fött barn och fått en omfattande skada) och detta tack vare den fina hjälpen som jag fick på gyn på sjukhuset.

Jag har inga som helst positiva minnen från min förlossning. Jag trodde inte att det skulle bli enkelt eller att det inte skulle göra ont, men det jag var med om önskar jag ingen.
Efteråt var det INGEN som pratade med mig om det eller erbjöd samtalsstöd. Jag fick det obligatoriska samtalet på BB där de gick igenom förlossningsjournalen, men vid det tillfället var jag inte mottaglig för att fråga eller kräva saker.
Det jag anser borde vara standard och vad jag tycker är rent sjukligt att det inte erbjuds redan idag är:
1. Rätt att veta var man ska föda: Man ska inte behöva oroa sig för att det är fullt och för att man ska behöva åka flera mil till en förlossning.
2. Rätt att få komma in när man vill: En del vill vara hemma och känner sig trygga i det. En del vill vara på sjukhus och känner sig trygga av det. Det viktigaste är att man känner sig trygg. Hur ska man kunna föda barn och få det till en positiv upplevelse om man inte känner sig trygg?
3. Ha en BM hos sig: det är inte klokt att BM ska behöva sköta flera förlossningar på samma gång. Även om jag inte var nära slutskede och på pappret inte behövde så mycket assistens så var det precis det jag behövde, men BM hade inte tid med det.
4. Erbjuden samtal för bearbetning: alla ska bli erbjudna samtal för bearbetning hos en terapeut eller liknande ett par veckor efter förlossningen.
5. Tas på allvar i eftervården: Jag trodde faktiskt inte att det skulle vara så dåligt som det var. Att andra kvinnor som jobbar dagligen med mödravård inte tar ens besvär på allvar och kallt viftar bort det med ett “ja men vad trodde du skulle hända”. Det är under ALL kritik!

Det är så tydligt att förlossningsvården bara drabbar kvinnor. Man skulle inte komma på tanken att säga till någon som bryter benet i en skidolycka “ja men det får du räkna med” eller “vad trodde du skulle hända”. O sammanhanget så tycker jag att en seriestripp av Louise Winblad från boken Mammaroll och snippkontroll är väldigt träffande:
Person 1 (skadat benet): Jag var ute på vandring och föll ganska illa. Jag tror jag kan ha skadat mig
Person 2 (vårdpersonal): Äsch då! Folk har vandrat i alla tider. Det är nog inget fel på dig.
Person 1: Men jag tycker att det gör rätt ont…
Person 2: Klart det gör, du föll ju! Men det är helt normalt. Så är det att vara vandrare vet du. Och tänk så många fina minnen du har med dig från vandringen. Fokusera på dem.

När man sätter det i detta perspektivet hör man ju hur sjukt det låter!

Tack för att ni tog er tid att läsa min berättelse.
Anna

Inskickat av Anna